Jäsiken vad tiden går fort. Har jobbat i en ny kommun/stadsdel i fem veckor och jag har endast två dagar kvar hos dem. Är ju tjänstledig från min fasta tjänst och provar på att jobba för ett bemanningsföretag just nu. Stortrivs! I torsdags åkte jag hemåt med en känsla av eufori tack vare de möten jag haft.
Samtidgt som jag jobbar 40-timmars vecka på fyra dagar har jag även varit upptagen med syrrans bröllop. Eftersom jag har den stora äran att vara toast madame har jag filat på mitt tal och gjort ett vigselprogram.
Bröllopet är i dag (kl. är 01.45) så det är redan lördag) och jag verkligen längtar! Ska bli så kul, men jag är faktiskt nervös för mitt tal till syrran och till dem båda. Fast lite roligt kommer jag att ha, har utgått från en sång av Kent, Kärlek Ärlighet Respekt. Syrran och hennes blivande lyssnar INTE på Kent, så nu fattar ni. Hehe.
Förra helgen var jag och mannen till huvudstaden för att vara kulturella (var på utställning på Fotografiska) och umgås (shoppade, åt gott och såg "We will rock you" på Circus). Mysig helg, förutom vädret. Nordan och regn, blä. Men vi fick motion iaf. Oj vad vi promenerade.
Tror det får räcka för nu, dags att knyta sig, blir hämtad 10.15 i morgon. It's going to be a long day tomorrow :) Över och ut.
lördag 27 november 2010
lördag 20 november 2010
torsdag 18 november 2010
tisdag 16 november 2010
ca 10-11 månader senare
Hello!
Det var ett tag sen och det har även hänt mycket. Alltför mycket för att jag ska orka ta upp det just nu. Återkommer till detta när jag orkar.
Sorg har vi alla haft och känt. Allhelgonahelgen som nyligen passerade så manifesterar vi sorgen öppet. Har precis läst en artikel i novembernumret av Situation Stockholm, om just sorg. Skribenten skriver följande; " - En bra förståelse och ett bra omhändertagande av sörjande existerar i stort sett inte i Sverige." Det kan jag skriva under på. Kände mig nödd och tvungen att byta arbetsplats för att mina sk arbetskamrater sa åt mig att "det är bara att glömma och gå vidare, inget blir bra av att älta".
Att jag återupplever sorgen just nu är för att jag måste troligen bestämma mig om jag ska säga upp mig från min fasta tjänst i kommunen för att överhuvudtaget kunna kliva upp ur sängen på morgnarna.
Sorgen är individuell, ingen sorg är hemskare än någons annans, om du förlorar ett barn, en förälder eller båda, en farmor, i en olycka, ett självmord, en hemsk sjukdom eller av ålderdom. Vem är det som bestämmer hur länge och hur mycket du får sörja? Är det ngn som känner igen sig? Har fått följande sagt till mig av en vik enhetschef; "det pratas om på arbetsplatsen hur du lever ditt liv". Mina kära arbetskamrater har noga hållit reda på vad jag gjorde genom mina statusuppdateringar på Facebook och därefter dömt mig, och sen även skvallrat om det till enhetschefen.
Vem är han att döma mig i min sorg, i hur jag lever mitt liv?
Nu har jag fått det ur mig, hoppas jag kan lägga det bakom mig.
Över och ut.
Det var ett tag sen och det har även hänt mycket. Alltför mycket för att jag ska orka ta upp det just nu. Återkommer till detta när jag orkar.
Sorg har vi alla haft och känt. Allhelgonahelgen som nyligen passerade så manifesterar vi sorgen öppet. Har precis läst en artikel i novembernumret av Situation Stockholm, om just sorg. Skribenten skriver följande; " - En bra förståelse och ett bra omhändertagande av sörjande existerar i stort sett inte i Sverige." Det kan jag skriva under på. Kände mig nödd och tvungen att byta arbetsplats för att mina sk arbetskamrater sa åt mig att "det är bara att glömma och gå vidare, inget blir bra av att älta".
Att jag återupplever sorgen just nu är för att jag måste troligen bestämma mig om jag ska säga upp mig från min fasta tjänst i kommunen för att överhuvudtaget kunna kliva upp ur sängen på morgnarna.
Sorgen är individuell, ingen sorg är hemskare än någons annans, om du förlorar ett barn, en förälder eller båda, en farmor, i en olycka, ett självmord, en hemsk sjukdom eller av ålderdom. Vem är det som bestämmer hur länge och hur mycket du får sörja? Är det ngn som känner igen sig? Har fått följande sagt till mig av en vik enhetschef; "det pratas om på arbetsplatsen hur du lever ditt liv". Mina kära arbetskamrater har noga hållit reda på vad jag gjorde genom mina statusuppdateringar på Facebook och därefter dömt mig, och sen även skvallrat om det till enhetschefen.
Vem är han att döma mig i min sorg, i hur jag lever mitt liv?
Nu har jag fått det ur mig, hoppas jag kan lägga det bakom mig.
Över och ut.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
